I gave everyone I know a good reason to call, but it's all alright!
Okej, nu när snart halva 2014 har gått (hur sjukt?!) så tänkte jag skriva en liten sammanfattning om hur mitt år har varit än så länge just för att det har hänt så otroligt mycket. Detta kommer bli en väldigt lång och personlig text och jag applåderar er som orkar läsa igenom den! Jag kommer inte heller nämna några namn även fast jag vet jag har gjort det tidigare men känner att jag inte vill peka ut någon. Sedan vill jag även inspirera någon som har gått igenom något liknande och råkar läsa detta att det går över, jag vet hur mycket jag hatade ordspråket "tiden läker alla sår" men tiden läker verkligen alla sår, så ge det lite tid och försöka inte pressa fram något!
Förutom denna texten kommer jag även lägga upp små texter jag skrev när jag mådde väldigt dåligt samt massa bilder som jag samlade på mig då!
Mitt 2014 började med att jag nyss hade gjort slut med min kille pga att han var otrogen mot mig vilket ni som har läst min blogg innan säkert redan vet om. Bara några dagar före dog även min farmor, så ni kan ju förstå att det var väldig mycket att smälta på en och samma gång. Jag tänker inte ljuga och säga att allt var bra utan allt var inte bra, jag mådde sjukt dåligt, var osäker på mig själv och kände fruktansvärt ensam. Jag kände tyvärr inte att jag hade så många att vända mig till även fast jag hade mina systrar min mamma och 1 vän. Men jag får väl skylla mig själv lite också för jag bad aldrig om hjälp eller stöd för att det är sådan jag är, jag vill inte bekymra andra med mina problem och jag vill absolut inte fråga någon rakt ut. Jag ville att dom skulle se det själva och själva erbjuda säg för att jag egentligen inte vill vara till besvär. Sen hjälpte det ju tyvärr inte heller at jag bor ensam vilket ju ledde till att jag spenderarde ca 4 månader själv instängd i min lägenhet, det var dagar jag inte ens orkade dra upp persienerna eller gå utanför dörren. Jag bara låg i soffan hela dagarna och glodde på TV.
Skulle jag någon gång ut eller om jag skulle till skolan så var jag verkligen tvungen att dra på mig en mask, jag fejkade ett leende i lite mer än 4 månader. När jag var ute eller i skolan var jag en helt annan människa, och jag fick kämpa varje minut för att inte bryta ihop mitt i skolan. Så fort jag kom hem till lägenheten låste jag dörren och bröt ihop. Det var även nätter jag inte sov för att jag inte ville sova, jag ville inte att det skulle komma någon ny dag, det enda jag ville var att sitta i min lägenhet hela tiden och slippa allt ansvar eller möta människor. Ett tag slutade jag även att äta just för att jag inte ville ha någon mat, jag hade ingen energi eller för att jag inte hade någon som helst aptit. Jag började även skita ganska mycket i skolan och sjukskrev mig väldigt ofta, jag tyckte ingenting var kul längre. Jag tyckte att dagarna kändes oändliga även fast jag ibland inte ville att dom skulle ta slut, jag började kryssa för varje dag som hade gått i kalendern just för att jag skulle märka lite tydligare att det går framåt, i slutet av månaderna skrev jag även en liten notis till mig själv, något i stil med ”du klarade en månad tll, fyfan vad grym du är!”
Mitt självförtroende låg på botten och jag började få ångest attacker igen, jag visste liksom inte hur jag skulle fungera utan en kille. Jag var så van vid att han alltid fanns där att allt bara blev så konstigt. Sen i samma veva fick jag ju även lära mig hur det är att bo själv, något jag inte hade gjort tidigare då min kille var här i princip varje dag sedan jag flyttade. Det kändes som att alla var så otroligt långt borta och som att ingen brydde sig även fast jag vet/visste att det fanns personer som gjorde det!
MEN jag kan säga att jag har lyckats ta mig upp på fötter igen! Nu till exempel tycker jag bara det är skönt att få bo själv, du får så mycket mer tid till att tänka på dig själv. Något som jag verkligen inte gjorde överdrivet ofta förr, det har alltid varit någons problem som har varit större än mina egna enda sedan jag föddes nästan! Men jag börjar lära mig mer och mer nu att mina problem är också viktiga. Jag har även lärt mig att inte låta en jävel sätta sig över dig, och att ifall en person vill vara kvar i ditt liv så kommer dom göra en ansträgning för att vara det. Och jag har även lärt mig att sluta försöka bry mig om folk som inte uppskattar det eller gör det tillbaka. Och känslan av att veta att du inte har någon vän som du kan ringa mitt i natten och störtlipa till svider, det är väl ändå en utav de stora anledningarna till att man har vänner? Och att inte känna att man kan anförtro sig till denna vännen om sina känslor och uppriktigt säga att man mår dåligt är inte det väldigt konstigt? Oavsett vad så har jag alltid försökt vara den vännen till andra även fast jag också mådde dåligt så tog jag mig alltid tid att lyssna på andras problem för att jag trodde det var något jag skulle få tillbaka.
Så trots allt jag har gått igenom det senaste så har jag lärt mig så otroligt mycket, framför allt att det är okej att vara ensam ibland. Det kan ju till och med vara skönt! Och det är även okej att inte ha överdrivet många vänner som du håller på att skriva med hela tiden! Du klarar dig ändå! Men framförallt har jag lärt mig att Kajsa är en jävligt bra människa, och att hon faktiskt är riktigt rolig att umgås med!
Allting är dock tyvärr inte perfekt än, jag kan fortfarande få kvällar eller dagar då jag får ångest över vissa saker eller att jag känner mig ensam, utanför och allt möjligt men att veta att jag har tagit mig igenom det värsta det är en fruktansvärt bra känsla! Vågar nog till och med säga att jag nästan har kommit över det, sen är det klart att jag fortfarande vill hämnas och sånt där så helt över honom är jag ju inte men jag är mycket närmare nu än jag var för 4 månader sen! Så jag är faktiskt stolt över mig själv, jag har fått gå igenom mycket en tjej i min ålder aldrig ens kan tänka sig.
Jag är en otroligt stark tjej, och jag är fruktansvärt jävla stolt över mig själv!
